Fram till 2013 ingick Europeiska unionen så kallade partnerskapsavtal om fiske för att bedriva fiske i tredjeländers vatten, främst i Afrika. År 2013 döptes dessa avtal om till “hållbara partnerskapsavtal om fiske” (SFPA). Dessa SFPA-avtal fokuserade på hållbarhet, insamling av vetenskapliga data och “styrning” och ersatte de tidigare tillgångsbaserade avtalen. På grund av de villkor som är knutna till dessa avtal har ett växande antal förhandlingar – och därmed även avtalen själva – lagts på is. Siegbert Droese, AfD-ledamot i Europaparlamentet och medlem i fiskeriutskottet (PECH), uttalade:
“Allt fler SFPA:er blir inaktiva eftersom förhandlingarna mellan EU och dess partnerländer har kört fast. För närvarande finns det nio SFPA:er som är på is. Anledningen: EU:s partnerländer behöver inte längre acceptera vad EU erbjuder. De kan bevilja licenser till asiatiska flottor eller utöka sin egen kapacitet. Och hur har EU svarat på denna utmaning? Med planer på förmodat förbättrade SFPA:er som innehåller ännu strängare miljöbestämmelser, ännu fler byråkratiska krav och ett ännu större fokus på så kallad global havsdiplomati. Tänk bara på pilotprojekt om jämställdhetsintegrering inom fisket i Gambia, till exempel. Det är bara logiskt att många länder föredrar den mer direkta strategi som Kina tillämpar. Kinas handelsavtal sluts snabbt, är mindre komplicerade och erbjuder högre ersättning för resurserna. Det är dags för EU att ersätta sitt arroganta system av värdekolonialism med rättvisa handelsavtal!”
