“Den militära operationen för att gripa Maduro är det första synliga genomförandet av Trump-administrationens säkerhetsstrategi för att begränsa utbredningen av det kinesiska inflytandet i Sydamerika.
USA förklarade västra halvklotet som sitt inflytandeområde och gjorde kampen mot narkotikakarteller och irreguljär migration till sin högsta prioritet. De återhållsamma reaktionerna från Kina och Ryssland visar att dessa två stormakter accepterar USA som den ordningsskapande makten på de amerikanska kontinenterna.
Ur ett maktpolitiskt perspektiv står operationen i traditionen av amerikanska militära interventioner utan FN-mandat, såsom Grenada 1983 och Panama 1989, Jugoslavien 1999 och Irak 2003, eller Libyen 2011.
Inom landet kommer åtgärden att framställas som en framgång i kampen mot olaglig migration och narkotikasmuggling.
I sammanhanget med dessa militära interventioner är reaktionen från CDU:s utrikespolitiker Kiesewetter, som beskriver gripandet som ‘det slutgiltiga slutet för den regelbaserade ordningen’, särskilt löjlig.
Värt att notera är också reaktionen från EU:s höga representant för utrikesfrågor, som i ett uttalande uppmanar alla aktörer att ‘behålla lugnet och visa återhållsamhet’. Ett sådant uttalande saknades i fallet med kriget mellan Ukraina och Ryssland, som EU underblåste med allt hårdare retorik och ytterligare krigsmått.”
